Löparkläder på.
Mobil. Klocka. Nycklar. Vatten.
Det har varit alldeles för varmt idag. Luften ligger fortfarande tung mot huden när jag trycker på start på klockan.
Jag tar upp mobilen. Öppnar Snapchat. Scrollar långt ner i vänlistan innan jag hittar hans namn.
”Är där om…”
Fingrarna stannar över tangentbordet.
Om jag springer tar det ungefär tjugofem minuter. Men jag har precis varit förkyld. Jag borde ta det lugnt. Gå istället. Trettiofem minuter, kanske.
Fast jag är rastlös.
Rastlös på det där sättet som inte går att springa bort.
Så jag skriver istället:
”Är där om 30 minuter.”
Skickat.
Det finns ingen återvändo nu.
De där trettio minuterna känns plötsligt mycket längre än de borde.
Tankarna avlöser varandra i ett tempo som benen aldrig kommer kunna hålla.
Gå hem igen.
Vänd om.
Nej… gå fortare.
Han väntar.
Tänk om han inte gör det.
Varje steg gör mig mer otålig. Inte lugnare. Bara mer medveten om hur gärna jag vill vara framme, som om själva promenaden blivit ett hinder mellan mig och något jag redan bestämt mig för.
Det tar arton minuter.
Bara arton.
Jag hinner knappt förstå att jag gått så fort förrän hans hus ligger framför mig. Bilen står på uppfarten.
Jag öppnar Snapchat en sista gång.
Han har sett mitt meddelande.
Inget svar.
Inte ett nej.
Inte ett ja.
Bara tystnad.
Jag svär tyst för mig själv.
Det är precis den sortens tystnad han vet driver mig till vansinne.
Jag ställer vattenflaskan på trappan, pausar klockan och lyfter handen för att knacka.
Dörren öppnas innan jag ens hinner slå den andra gången.
Han står redan där.
Träningskläder. Håret mörkt av svett. Andningen fortfarande något snabbare än vanligt, som om han också precis kommit in.
Blicken möter min och ett snett leende drar över hans läppar.
”Du ser så arg ut, lilla gumman.”
Rösten är lugn. Nästan road.
Han vet precis vad han gör.
Jag höjer handen instinktivt för att ge honom en snabb örfil över kinden.
Men innan jag ens hinner halvvägs fångar han min handled.
Hans grepp är snabbt. Självsäkert.
Han lutar huvudet en aning och ett bredare leende sprider sig.
”Trodde du verkligen att det där skulle fungera?”
Jag försöker rycka loss handen.
Inte för att jag tror att jag kommer lyckas.
Mest för att jag vägrar ge honom nöjet att tro att han redan har övertaget.
Han släpper mig inte.
Bara står där, med den där irriterande självsäkra blicken som får ilskan och pulsen att stiga i samma takt.
Och det värsta av allt…
…är att han vet precis varför jag kom.
Med hand grepp runt min handled örfilar han mig med baksidan av sin vänstra hand.
Mitt huvud vrids och han släpper min handled för att greppa tag i baksidan av min nacke istället.
I hans hall fins en malm byrå i svart eller mörkbrun. Han trycker mitt huvud ner på kanten av den. Hårt nog för att jag ska känna kanten i pannan. Den kommer nog lämna ett märke om han fortsätter så här mycket länge till.
Han drar ut lådan under mig precis i mitt synfält. Där inne ligger en metall låda full av kondomer i massor av olika färger, storlekar, smaker osv..
“Välj en färg “ säger han strängt
“Svart” svarar jag snabbt
”Ha! det kan du glömma”, säger han och tar en rosa.
Han stänger lådan, trycker mig lite högre upp på byrån, in i nån tröja som ligger där.
Den luktar starkt av hans doft.
Han är lite för stor för mig, men han gör mig våt genom att leka lite med några fingrar först.
Han släpper greppet lite för att gå bakom mig medan jag står framåtlutad. Han sätter fingrarna i håret och snurrar runt det i handen. Mitt huvud dras lite upp och han tränger in i mig.
Han knullar hårt och jag går snabbt upp på tå och kommer efter bara några minuter..
“Duktigt liten flicka” säger han i en elak men glad ton.
Min kropp spänns.
Han kommer av tanken att han pressat en av mina gränser. Jag vet vad jag gav mig in på när jag skrev och kom hit. Jag hämtar andan medan jag står kvar i hallen.
”Det här betyder inte att vi kommer börja prata eller ses igen,” säger jag medan jag rättar till tröjan.
Han lutar sig mot dörrkarmen.
”Om du säger så.”
Det där irriterande, självsäkra leendet är fortfarande kvar.
Jag himlar med ögonen, drar handen genom håret och öppnar ytterdörren.
Vattenflaskan står kvar på trappan där jag lämnat den. Jag plockar upp den, startar klockan igen och kliver ut.
Jag känner hans blick i ryggen.
Innan jag lämnar uppfarten svänger jag förbi hans bil. Med ett litet leende drar jag två svettiga fingrar långsamt över sidorutan och lämnar ett tydligt spår efter mig.
Jag möter hans blick hela tiden.
”Tack,” säger han torrt.
Jag kan inte låta bli att le.
”Varsågod.”
Sedan vänder jag mig om och börjar springa hemåt.
Först när huset försvunnit bakom träden saktar jag ner till gångtempo. Jag skruvar av korken på vattenflaskan och tar flera långa klunkar.
Ett skratt smiter fram.
”Herregud…” mumlar jag för mig själv.
Jag hade tänkt springa dit för att få ur mig frustrationen.
Istället sprang jag hem med ett leende jag inte kunde få bort.
Och jag visste redan att hans självsäkra ”Om du säger så” skulle ligga kvar i huvudet betydligt längre än träningsvärken dagen efter.
/